Stött hund...

Oj vad fort den här helgen har gått! Jag och Riku har varit på bröllop. En av mina bästa barndomskompisar gifte sig och bröllopet var sagolikt!
Vincent lämnade vi hos svärföräldrarna ute i Länna och det var faktiskt första gången vi lämnade honom där själv. Allting hade gått jättebra, men Vincent den rackarn, skrämde upp mina svärföräldrar ordentligt genom att försvinna spårlöst från deras tomt. De hade ropat och ropat efter honom men Vincent syntes inte till! När de sedan, ca 1 timme senare fick besök av ett par bekanta, såg de en nyvaken och dammig Vincent kika fram under deras altan! Han hade alltså legat just under deras fötter i ungefär en timme och nonchalant struntat i att hans "hundpassare" halvt oroat och ropat ihjäl sig när han inte syntes till någonstans! När de sedan fick besök blev det väl för intressant där uppe ovan altan att Vincent tyckte det var värt att ge sig tillkänna. Ja det där är Vincent i ett nötskal, han kan vara bra fräck ibland! För tillfället här hemma ignorerar han oss totalt. Han besvärar sig inte med att ge oss en enda blick och är för stolt för att visa att han egentligen är överlycklig över att vi har hämtat honom igen. Men aldrig att han skulle visa oss det, när vi till synes helt obesvärat bara kan lämna bort honom sådär utan anledning liksom! Han tycks tänka att om inte vi bryr oss om honom så tänker han minsann inte bry sig om oss heller! Han reagerar alltid så när man varit ifrån honom några dagar, nonchar oss totalt i typ en dag och är verkligen jättesur! Det brukar dock vara bortglömt efter en dag så imorgon är han nog sig själv igen! :=